Eugen Schauman


	EUGEN SCHAUMAN "Mer än att leva, fann jag, var att älska, mer än älska är att dö som denne." Ur Fänrik Ståls Sägner av Johan Ludvig Runeberg Det är få finländare som inte hört talas om Eugen Schauman. Mannen som sköt generalguvernör Bobrikov och därefter sig själv i senatsborgens ( statsrådets ) trappuppgång i juni 1904 mitt under den s.k. förryskningsperioden och därmed ensam i stor utsträckning påverkade och påskyndade Finlands väg mot självständighet. Enligt en undersökning om de största finländarna genom tiderna placerade sig Schauman på en 34 plats. Men vem var då denne Eugen Schauman? Mannen som blev en myt. Eugen Waldemar Schauman föddes den 10 maj 1875 i Charkov i det ryska storfurstendömet, dagens Ukraina. Familjen flyttade dit från Borgå då Eugens far Waldemar Schauman utsågs till överstelöjtnant vid generalstaben i Charkov. Eugen var Waldemars och hans fru Elin Schaumans andra barn. Föräldrarna var släkt med varandra, rättare sagt sysslingar. Den förstfödda Rafael avled då Eugen var tre år gammal i tuberkulös hjärnhinneinflammation. Kort därefter flyttade familjen till den sydpolska staden Radom. Där kom Eugen att spendera största delen av sin barndom. Mor Elin var väldigt fosterländsk och längtade alltid tillbaka till sitt hemland. Denna längtan och fosterlandskärlek förde hon vidare till sina barn genom att arrangera långa sagostunder och naturutflykter då det bl.a. lästes intensivt ur Fänrik Ståls sägner. Verket kom att bli Eugens favorit och dyrgrip för resten av hans liv. Eugens tillsynes fridfulla och lyckliga barndom fick ett abrupt slut då hans mor Elin avled 1883 p.g.a. gynekologiska besvär efter förlossning. Eugen reste med sin mors kista till Borgå där hon begrovs. Eugen kom således att börja sin skolgång i Borgå men det tog en tid innan han anpassade sig till livet i Borgå. En bidragande orsak var att han talade bättre ryska än svenska och att han led av lomhördhet samt hade ett hetsigt temperament. Eugens fortsatta skolgång var vid Svenska läroverket (lärkan) där han blev vän med bl.a. Leonard Borgström och hans syster Elin Borgström. Elin kom att bli Eugens stora kärlek, tyvärr var känslorna inte ömsesidiga. Tillsammans med syskonen Borgström, Erik Hartwall, Lisi Florin m.fl. bildade de unga något som kallades för Rövfarbandet. Detta var vad man idag kunde kalla en fritidsklubb eller för att citera historikern Seppo Zetterberg ”ungdomens frimurer”. Kamratkretsen kom att hålla ihop hela livet igenom. Då de unga kom upp i åren blev Rövfarbandet även en viktig del av det aktiva motståndet mot förryskningen. Eugen hade problem i skolan. Han var inget läshuvud men han klarade studenten med nöd och näppe. Enligt honom själv bidrog hans beundran för Elin Borgström till hans framgång i studierna. I hans dagbok, Minnen , står det, ”Jag läser nu för två”. Eugen hade redan som liten bestämt sig att ifall han någonsin gifter sig bör frun heta Elin precis som hans älskade mor. Eugens dröm hade alltid varit att följa sin faders och farfars fotspår och göra en militärkarriär. Detta satte dock hans lomhördhet stopp för. Han befriades därmed helt och hållet från militärtjänst. Istället läste han sig till en högre förvaltningsexamen vid juridiska fakulteten vid Kejserliga Alexanderuniversitetet. Studentlivet och steget in i vuxenvärlden var och förblev svårt och komplicerat för Eugen. Enligt hans vän Erik Krohn bidrog givetvis hans lomhördhet som lätt skapade ett utanförandeskap men också hans mindervärdeskomplex som han kände gentemot sina vänner som han ansåg vara mycket mer kulturella, belästa och intelligenta än han. I Minnen skriver Eugen någon månad före attentatet mot Bobrikov: ”Det finnes kanske ändå några som om icke precis sätta värde på mig så åtminstone kunna lida mig... Jag tänker närmast på tre kamrater, goda kamrater: Leonard Borgström, Kirre (Erik Krohn), Klasse (Klas Holmberg), men dem är jag mycket underlägsen i intelligens, bildning och beläsenhet”. Inom idrotten visade Eugen däremot alltid sina framfötter. Detta gällde särskilt skidåkning och skytte men även segling och fäktning hörde till hans hobbyer. Eugen var en av de första som anordna och organisera skytteföreningar i Helsingfors. Efter hans död fann man också på hans skrivbord en långtgången plan på att bilda en riksomfattande skytteförening i Finland. Då senaten skulle rösta om Februarimanifestet, som bl.a. gick ut på

att ryska skulle bli obligatoriskt i skolor och i senaten samt att den finska armén skulle slås samman med den ryska, avgick Eugens far Waldemar från senaten i protest.

I början på 1900 talet trappades förryskningen successivt upp och kom att kulminera i den s.k. kosackattacken 1902, då folket och de inkallade kosackerna drabbade samman på senatstorget. Eugen var i händelsen mitt och försvarade sig med att hugga sin dolk i en av kosackerna. Till sin förtret träffade eggen bara kosackens bröstpansar och han undkom utan skador. Själv fick Eugen flera piskrapp.

Denna händelse kom att bli vändpunkten för de s.k. passiva motståndarna. Allt fler övergick nu från den passiva motståndsideologin till den aktiva. Det gjorde även Eugen. Han började med hjälp av några kamrater importera vapen från Amerika. Som täckmantel användes skytteföreningarna som Eugen varit med och organisera runt om i Helsingfors.

Man måste minnas att missnöjet mot de rådande förhållandena under förryskningen var vida utbrett. Trots att Eugen handlade ensam var han inte den enda som planerade ett attentat mot generalguvernör Bobrikov. Skillnaden mellan Schauman och de övriga, bl.a. Lennart Hohenthal, var att han hade bestämt sig för att inte försöka rymma utan att ta sitt eget liv.

Än idag debatterar historiker om vad och när Eugen Schauman slutligen beslöt sig för att skjuta Bobrikov. Allt tyder på att tanken till dådet uppstått redan några år tidigare, men att själva beslutet och mod att förverkliga handlingen infunnit sig senare. Enligt dagboksanteckningarna började han planera sin död och skriva sitt testamente några månader före dådet. (Enligt testamentet tillföll det mesta av kvarlåtenskapen hans far och Elin Borgström) Vid samma tidpunkt friade han till sitt livs stora kärlek Elin Borgström som svarade kort: "Nej. Aldrig.”

Den 16 juni 1904 avfyrade Eugen Schauman tre skott mot generalguvernör Bobrikov då denne kom upp för senatens trappor. Det ena skottet träffade hans bälte, det andra skottet en medaljong på hans bröst och det tredje, med dödlig utgång, magen. Därefter riktade Schauman sin Browning mot sig själv och avfyrade två skott. Han dog genast. Bobrikov överlevde och fördes till Kirurgiska sjukhuset i Ulrikasborg där han efter en längre operation dog följande natt.

Reaktionerna efteråt var överlag glädje och lättnad. Även i den utländska pressen hyllade man dådet. Den allmänna uppfattningen var att värre kan det åtminstone inte bli trots att man befarade det Ryska kejsardömets motreaktion.

Eugens far Waldemar utsattes under en längre tid för olika hotelser och blev till och med fängslad en kortare tid efter sin sons död. Mest led han dock av att sonen inte fick begravas bredvid sin mor utan drogs inrullad i en matta ner för senatens trappor till de namnlösas begravningsplats i Malm. Först 1906 då läget hade lugnat sig kunde liket förflyttas till släktgraven i Borgå där Eugen fick sin sista viloplats bredvid sin älskade moder. Den tillställningen blev en stor folkfest.

Mycket bidrog till att Eugen Schauman snabbt blev myt förklarad men speciellt bidrog brevet han lämnade efter sig och som han riktade direkt till den ryska kejsaren. I brevet förklarar han bl.a. varför han var tvungen att handla och varför han gjorde det ensam:

”Mitt eget liv offrar jag vid samma tillfälle och för egen hand för att ytterligare försöka övertyga E.M ( Eders Majestät ), om att svåra missförhållanden råda i Storfurstendömet Finland, ävensom i Polen, Östersjöprovinserna, ja i hela det ryska riket.”

Eugen fick inte sin Elin men på sätt och vis fick han sin andra stora kärlek, Finland.

”Det finns dock en flicka som jag flammat för mer än för alla de andra tillsammans - Och hon heter Finland.”

ur Eugen Schaumans dagbok Minnen.

------------------

Övriga källor:

Seppo Zetterberg ”Fem skott i senaten”
Sigrid Schauman "Min bror Eugen”
Bernhard Estlander ”Eugen Schauman”
Lennart Hohenthal ”Min relation till Eugen Schauman”
Herman Gumerus ”Aktiva motståndet 1899–1906”